Att anpassa sig till den man samtalar med

I: åmm vi övärgåår å praatar liite åmm språåke A: mm-m I: så ha du nåångång tenkt på hur du praatar (.) at praatar du dialekt ellär (.) å vaför praatar du dialekt A: nåjaa sidu dedäär e- v- n- de e noo såndänt at (.) at j- ööh (.) de beroor påå vem ja praatar mee eftärsåm du int praatar dialekt så bliir de aotåmaatist at ja n- int praatar ja ju höögsvenska nu hellää men ja praatar int hellär dialekt men sku tu praat rikit breitt så sku ja å jör e at då nää ja liksåm haar een kund då såm (.) såm praatar dialekt såhä så praatar ja aotåmaatist at int tenkär ja påå at jaha nu ska ja praat dialekt (.) utan ja svengär sådär aåtmaatist eh (.) ja e noo liite sånhänn at ja haar ganska lett att at eh härma at ja ha märkt åfta när ja s- siir på teevee elär höör på raadiå så så härmar ja näär ja höör nån såm praatar liite roolit elär såhäär at (.) å å så haar ja märkt sen at åm ja praatar me een (.) ska vi sejj til eksempel finsksprååki såm då praatar styyvt svenska så e de nestan så at min svenska blir liite styyv å (.) å de e ju liite tassit[1] för de e de liksåm de hemmar ju mitt praatande på någå sett I: jaa nå hur sku du beskriiva ditt eeget språåk A: jaa nu veet ja int rikit va du meenar mee at ju sku beskriiva de ja eh ja sku noo sejj at (.) men ja ja e myky takksam för at ja -k både (.) ja kann praattar tillåmee nestan såmm een helssingfårssare åmm ja vill så ja e myky takksam för de däär at ja at ja kan både höögsvenska å dialekt å ja anvendär de såm såm liksåm behöövs för at at just me dialekt så fåår man ju sakt så myky meer en (.) enn me höögsvenska ejentligen sådäär at man at at dedäär oorden beskriivär på et anat sett va man vil sejja å de tjenns (.) ja ja troor at de e lettare at (.) at praata me fålk åm man kan praata på deras språåk så at sejja (.) åtminståne sådäär just i i arbete så (.) så troor ja at (.) at de e lettare at a- (.) at fåå uur fålk va dåm vil ha sakt åm man åm man e m- at man praatar sama språåk heelt enkelt at at int fålk behöövär tjenn sejj besväära men nu tykkä ja ju at de e feel åm åm de kåmmär då en helsingfårssare (.) å å ja sku börja praata min breidaste dialekt för at näär ja veet at den där mensjan förståår ju int åå helften uta de såm ja sejjär så (.) så nu tykkä ja at de sku va frekkt (.) at jöra de

I: Om vi övergår och pratar lite om språket. A: Mm-m. I: Så har du någon gång tänkt på hur du pratar? Att pratar du dialekt eller? Och varför pratar du dialekt? A: Nåja, ser du det där, det är nog sånt där att, att. Det beror på vem jag pratar med. Eftersom du inte pratar dialekt så blir det automatiskt att jag, inte pratar jag ju högsvenska nu heller men jag pratar inte heller dialekt. Men skulle du prata riktigt brett så skulle jag också göra det. Att då när jag liksom har en kund då som, som pratar dialekt så här så pratar jag automatiskt att inte tänker jag på att ”jaha nu ska jag prata dialekt” utan jag svänger sådär automatiskt. Jag är nog lite sådan är att jag har ganska lätt att, att härma. Att jag har märkt ofta när jag ser på tv eller hör på radio så, så härmar jag när jag hör någon som pratar lite roligt eller såhär och. Och så har jag märkt sedan att om jag pratar med en, ska vi säga till exempel finskspråkig som då pratar styvt svenska så är det nästan så att min svenska blir lite styv också. Och det är ju lite tassigt[1] för det är, det liksom det hämmar ju mitt pratande på något sätt. I: Ja, nå, hur skulle du beskriva ditt eget språk? A: Ja, nu vet jag inte riktigt vad du menar med att jag skulle beskriva det. Jag, jag skulle nog säga att. Jag, jag är mycket tacksamma för att jag både, ”jag kan, pratar till-och-med nästan som en helsingforsare om jag vill”, så jag är mycket tacksam för det där att jag, att jag kan både högsvenska och dialekt och jag använder det som, som liksom behövs för att, att just med dialekt så får man ju sagt så mycket mer än, än med högsvenska egentligen så där att man att, att de där orden beskriver på ett annat sätt vad man vill säga och det känns. Jag, jag tror att det är lättare att, att prata med folk om man kan prata på deras språk så att säga. Åtminstone så där just i, i arbetet så, så tror jag att, att det är lättare att, att få ur folk vad de vill ha sagt om man, om man är. Att man pratar samma språk helt enkelt. Att, att inte folk behöver känna sig besvärade men nog tycker jag ju att det är fel om, om det kommer då en helsingforsare, och, och jag skulle börja prata min bredaste dialekt för att när jag vet att den där människan förstår ju inte och hälften av det som jag säger så, så nu tycker jag att det skulle vara fräckt, att göra det.

[1] tassigt ’dumt’, ’fånigt’

— in: https://sls.finna.fi/Record/sls.SLS+2098_2007%253A282