»Då fisken förekommer i mycket stora mängder, användes hvarje år från november till slutet af mars denna fiskemetod på isen af stora insjöar med färskvatten såväl som af vikar af saltsjön. Isen kan vara hård och tät, höljd med snö, genomskinlig, glansk eller full af sprickor genom kylan: naturen må ha danat den hur som helst, nordborna sakna aldrig vare sig uppfinningsförmåga eller håg när det gäller att troget befordra allmänt väl. Med samma lugn möta de för sådant ändamål köld och hetta. — För att kunna beträda isen fäster man triangelformiga järnbroddar på träbeslagna för hvardera foten afpassade skor och låter järnbroddarna vara vända mot isen. På detta sätt får man säkert fotfäste i isen och rör sig obehindradt på den, alldeles som på fasta marken. Äfven utan broddar kunna fiskarna röra sig på isen, utan risk att falla, genom att taga af sig i strumplästerna. Är man däremot klädd i smorlädersstöflar, kunna fötterna i kylan icke få fäste på isen, emedan de hårdnade sulorna ligga omedelbart mot den hala isen. Särskildt hal är isen om ett tunt snötäcke en eller en half natt gammalt täcker isen: detta vållar ofta att man plötsligt helt oförmodadt faller omkull. Är snön däremot djup eller fast, ger den foten säkrare fäste, både när man går och när man springer.

När man sålunda vill fiska under isen, hugger man två stora vakar af 8 till 10 fots bredd och på 150 till 200 fots afstånd från hvarandra. Mellan dessa huggas 30 eller 40 mindre vakar på 30 fots afstånd sinsemellan, 1½ fot breda och ordnade i två rader. Därpå släpper man ned dragtågen i den första stora vaken och för dem under isen med långa stänger från vak till vak, tills de komma fram till den andra stora vaken. Här lämnas ändarna af notlinorna åt ryttare för att dessa skola dra upp dem. Och ryttarna få i uppdrag att desto hastigare drifva på hästarna, ju närmare de se näten komma mot upptagningsvaken, för att icke fiskarna och framför allt gäddorna, då de känna sig fångna, skola i ett våldsamt anfall spränga näten och undkomma.»